Per Anders Rudelius

PER ANDERS RUDELIUS 1968 –

Bor: Snöfleboda

Din koppling till Karlshamn: Bosatt i Karlshamn mellan 1992-2024

Hur började ditt intresse för film, och vad fick dig att vilja arbeta med rörlig bild?

I tonåren plåtade jag en hel del och tillbringade mycket tid i framkallningslabb, samtidigt som jag ansvarade för ett program på Olofströms närradio – vi hade till och med en utrikeskorre. Berättandet har alltid fängslat mig, som liten satt jag ofta och lyssnade på äldre människors berättelser från förr, och fängslades av deras upplevelser, insikter och åsikter. När det var dags för lumpen på F17 i Kallinge, där jag är född och levde mina första åtta år, lyckades jag få göra den i flottiljens filmstudio. Det blev starten till den rörliga bilden.

Vad har Karlshamn betytt för din karriär och ditt skapande som filmare? Finns det något särskilt i staden eller regionen som inspirerar dig?

Karlshamn har ju varit min hemstad under drygt 30 år och har så klart format mig till den jag är idag. Jag har i många av mina filmer försökt gräva där jag står och de flesta av mina filmer speglar händelser och människor i närområdet. Jag har kanske inte stannat på grund av filmpolitik och ett bra stöd för min yrkesgrupp, där många andra regioner har en helt annan styrka, men jag älskar Karlshamn och Blekinge och kommer nog alltid att ha en fot kvar här.

Kan du berätta om ett projekt som ligger dig extra varmt om hjärtat? Varför är det speciellt för dig?

Det är svårt att välja ut ett projekt, men kortfilmen ”Myten om prinsgrodan” där jag filmade mina döttrar en sommardag i Snöfleboda ligger mig varmt om hjärtat, och tog mig dessutom bara ett par dagar att producera. Arbetet med filmen om tragedin i östra Blekinge – Pojkarna och skotten i Rödeby – berörde mig mycket. Alla mina filmer bygger ju på att människor öppnar sig och berättar om sina liv och erfarenheter, och just i detta projekt blev det för mig en sådan stark upplevelse att få möta de som genomled denna tragedi och hur bra de ändå hade tagit sig igenom det hela.

Vilka utmaningar har du mött som filmare, och hur har du övervunnit dem?

För några år sedan gjorde jag en film om svenskarna på spanska solkusten. Anledningen var att jag vid ett besök där, på Fuengirolas gator mitt under den stora tiggeridebatten i Sverige, stötte på flera svenska tiggare och andra som balanserade på samhällets utkant. Detta fångade mitt intresse, jag lärde känna några av dem och följde dem under ett år. Jag följde också svenska kyrkans arbete, restauranger och andra företeelser med svenskkoppling. Att vara uteliggare är så klart lättare där nere än på Stockholms gator vintertid, och bl. a. detta försökte jag spegla. När filmen sändes blev det ramaskri i sociala medier och på telefon från en privilegierad skara där nere. Många trodde nog att de skulle få se en reklamfilm för Solkusten och tyckte att bilden av deras paradis sprack. Några ställde sig i skuggan av dem de tydligen föraktar, de som har det lite svårare, och det resulterade i en väldig massa hat och hot. Det tog ett tag att smälta men jag hade inte gjort filmen annorlunda idag.

Hur ser din kreativa process ut när du går från idé till färdig film?

Det är väldigt svårt att beskriva i ord, men det är lite som med matlagning – tiden är bästa kryddan.

Finns det något särskilt tema eller budskap som du ofta återkommer till i dina filmer? Vad är viktigt för dig att förmedla till publiken?

Jag försöker alltid hitta det lilla i det stora, ofta den lilla människans kamp mot överheten – lite som en plattform för de röster som inte annars får höras. Samtidigt är det så klart jätteviktigt att det ska vara min sanna och inte vridna bild av berättelsen. Det är också viktigt att det är historier som gemene man inte känner till, att glänta på dörrar till det okända.

Hur ser du på framtiden för film i Karlshamn och Blekinge?

Det händer ju lite i östra Blekinge nu med filmpengar och engagemang, även om jag tycker att dokumentärfilmen till stor del glömts bort. För min del har det egentligen inte spelat så stor roll för min yrkesutövning var jag bor, men jag trivs ju som sagt i Blekinge och Filmregion Sydost som stöttar oss filmare har ett väldigt stort hjärta och har varit ett fint stöd genom åren även om deras ekonomiska muskler inte är tillräckligt stora.  

Vilket råd skulle du ge till unga människor i Karlshamn som är intresserade av att bli filmare?

Filma, filma och filma och gör film. Tjata och försök få finansiering, låt dig inte nedslås av refuseringar – till slut kommer du med på någon festival och/eller säljer en visningsrätt och sedan är det bara att fortsätta. Till slut kommer det stora kontraktet.

Vad har du för drömmar och framtidsplaner när det gäller ditt filmskapande? Finns det något speciellt projekt du drömmer om att förverkliga?

Jag vill göra en film om när demokratin och freden i världen blir viktig igen, och en om när den svenska kulturpolitiken peakar.